Bonde i storstaden.

Så jag tog en trip till Stockholm i torsdags. 

Och inte bara sådär Stockholm lite i utkanten eller bara bränna E4 rakt igenom. 
Utan denna gång skulle jag in mitt in i skiten.  
Jag har inga problem att köra i Stockholm egentligen. Utan problemet är att jag inte vet vart jag ska. Och på det försöka hinna med en gps. Att inte veta vilken fil eller hur det ser ut längre fram är det värsta jag vet.  

Men jag löste det rätt bra. 
Förbi Stockholms stads museum, ett varv runt slottet för att jag där någonstans svängde vänster istället för höger som gps:en sa.  
Körde mot rött för att polisen stod och vinkade att man skulle åka fast ljusen slog om. Det är bara i Stockholm man får göra så. 
Stor jävla kåk det där slottet för övrigt. Undrar hur många år det tar att lära sig hitta där inne. 
Tror jag även körde över något spårvagns spår. Inte det blekaste om jag fick det. Men i Norrköping får man det så jag tog med mig de reglerna upp. 

Väl framme vid självaste näringslivshuset tänkte jag att jag kommer få åka minst 16 varv sju kvarter bort och att jag ska vara lycklig om jag får gångavstånd från bilen och dit. Men en parkering tom precis utanför. 20 meter från dörren. Som jag dessutom faktiskt lyckades parkera i på första försöket helt fel fritt. - Jag suger normalt på att fickparkera- 
Mats frågade sedan om jag inte stod på en lastzon.  Kul kille men så jävla boning är jag inte. 


Väl inne i huset möts man av grindar i glas.  

Eller nej det började med att jag inte fattade att snurr dörren man skulle in igenom inte var automatisk utan att man var tvungen att knuffa på den själv. 
Undrar hur många som skrattade åt mig där... 

Väl inne möts man som sagt av passergrindar i glas åt alla håll. 
En reception med Securitas i som hänvisar mig till en skärm. 
Väl vid denna skärm får man knappa i vem man ska besöka. Personen får godkänna ditt besök. Man knappar sedan i vad man heter och vilket företag man representerar. 
Ut ur denna skärm kommer ett passerkort. 
Som skall användas för att då ta sig igenom alla dessa glasgrindar.  
Skärmen säger att jag blir mottagen på på mig fem.  
Securitas guidar mig upp för en trapp till ett par hissar. 
Men för att ta sig till dessa hissar ska man bruka sitt passerkort genom dessa nu berömda glasgrindarna.  
Jag fattar inte hur det funkade.  
Ny Securitas vakt fick hjälpa. 

Herrrgud vad bondig och dum jag kände mig! 
För övrigt fick jag betala 90 hutlösa pengar för parkeringen.  Galet! 

Väl inne innanför dörrarna möttes man av en lång smal korridor med kontor till överlass på vardera sida. 
Folk skrev, folk tittade ut genom fönstret -förutsätter att mannen som gjorde detta pratade i telefon eller liknande. Annars skulle han nog ha behövt gå hem för dagen - folk hejade och andra inte. 
Ett kontorslandskap så långt ifrån sitt eget. Så förvirrande, så fantastiskt att folk får saker gjort i dessa miljöer.  

Efter besöket där tog jag mig därifrån, gps helvetet fortsatte att jävlas genom att guida mig över kungsgatan.  Kul... 

Helt galet att det ska ta 35 minuter att ta sig 1.2 mil. 
Tänk om det hade gjort det här med. Lagom tills jag kommer fram till jobbet är det dags att åka hem och så tillbaka igen. Förstår då att folk tappar hakan när jag säger att jag är runt 9 mil enkel resa. De tror ju att det tar 4.5 timmar att åka den sträckan! 

Mellan landade hos mats och Sandra där vi åkte till -mats körde!- Sandras jobb och tryckte i oss lite lunch.  

Avslutade bilresan hem med att vara 5 minuter sen till föräldrar mötet. Stormar in lite burdust i ett försök att vara diskret. Fäster blicken på en tom stol och gör mig beredd att smygspringa dit. Misslyckas grovt när jag mitt i mitt språng blir överlumpad med en hand intryckt i min som i en hälsning. Där står då helt plötsligt en bibliotekarie som jag inte sett alls och får för sig att hon mitt i mitt smygsprång ska avbryta sitt prat och hälsa på mig. 
Svårt att förklara det avbrottet och halvklumpiga och pinsamma som uppstod där inför övriga föräldrar som såg hela scenen och skrattade till allihop. 
Även bibliotikarien förstod den osmidiga situationen som uppstått och väljer att rädda den genom att krama om mig med ena armen och trycka sig intill och skratta hon med. 

Hej allihopa 
Emelie heter jag. 
Är det någon som ska så är det jag.  

Kommentera här: