Tystnad & ensamhet

Jag har alltid varit den personen som gärna målar upp mig i form av att alltid göra något, gillar att ha ljud runt omkring mig och älskar att träffa folk.
Att jag alltid har något och göra samt att jag älskar att träffa folk stämmer väldigt bra, men det där med ljud och rörelse börjar jag starkt fundera på om det verkligen stämmer.

Senaste tiden har jag nämligen kommit på mig själv med att sitta i bilen påväg både hem men även till jobbet helt knäpptyst, ingen radio ingen spotify.
Sådär kan jag ha suttit hela timmen och inte ens tänkt på det. Utan med stor sannolikhet nog njutit.
Likaså nu, jag sitter helt ensam på kontoret helt knäpptyst. Inte en människa här, och så har jag nu suttit i över två timmar, jobbat med mitt och inte hört ett annat ljud mer än papperna jag bläddrar i och knapparna jag tycker ner på tangentbordet.

Tystnad.

så skönt!
Jag undrar vad som försigår i mitt huvud när jag sitter i den tystnaden och bara gör det jag ska.
Och jag undrar när den tystnaden började uppstå utan att jag reflekterat över det.
 

Det är så kontigt va? 
Hur man kan vara så säker på sig själv om någonting som helt förändras och blir något helt annat. 

För övrigt fick jag äntligen tillbaka min bil idag. 
Igår fick jag dommen om att de inte visste när de kunde leverera tillbaka den, och så helt plötsligt ringer de och säger att den är klar. 
Äntligen, som jag sagnat peggy. 

Barbie 
 
 

Varning för viltolycka

Jag tror jag har en förmåga att dra till mig viltolyckor. 

Som tur är så inte för min egen del men för alla mina medtrafikanter.  
-förlåt alla ni drabbade om så är fallet - 

Idag var jag nämligen med om min tredje viltolycka på 1,5 år. 

Första gången var det bilen framför mig. 
Andra gången var det bilen jag mötte och nu tredje gången bilen framför mig.  

Det som var bra med dagens olycka  - om man nu kan säga så - var att bilen som vart drabbad hade med sig en kofot så de snabbt kunde avsluta det stackars djurets lidande. 
Så bra! 

Jag själv däremot borde nog ha något liknande i bilen om jag ska fortsätta i den här stilen. 

Jag vill självklart inte slå i hjälp ett djur med tillhygge men kan det förkorta djurets lidande markant så skulle jag självklart göra det. 
Tidigare gånger har jag tyvärr aldrig haft något användbart vilket är otroligt synd. 
Tanken på att djuren måste lida den oändliga stunden det tar innan jägaren är på plats är synd. 

Så ja, jag måste nog lägga in något i bilen. Ska se vad man kan ha som är mest effektivt . 





För övrigt för er som undrar hur livet flytit på efter mardrömanatten med en spyendes M så kan jag glatt meddela att inga vidare företeelser skedde. 
Morgonen efter var han pigg och frisk som en lärka och livet flöt på som vanligt igen. 
Natten till söndagen var jag självklart orolig och inget av barnen fick sova själva. Men den natten gick igenom smärtfritt utan någon olycka. 

Så M måste ha ätit något dåligt som magen inte gillade eller liknande. 
Jag lider med honom och tyckte så himla synd om honom men jag är självklart tacksam över att ingenting mer hände. 
Magsjuka med två småbarn är inget jag ens skulle önska min värsta fiende.  

Eller jo det skulle jag nog. Men enda anledningen till att jag inte gör det är för att det är synd om de drabbade barnen. 


Sagostund för M i den fina söndagssolen

Barbie 

Vaken natt

Att vakna mitt i natten och höra M spy är nog ett av de värsta sakerna man kan vakna av. 


Inte för min egen skull, utan för hans. 

Han är så envis och tjurig. När kväljningarna kommer gör han allt för att stoppa dem.  Han sväljer och sväljer, skriker och tjuter samtidigt som jag försöker hålla honom uppe så att han inte ska lägga sig på rygg en gest han naturligtvis stretar emot med full kraft. 

Att se sitt barn lida och må så dåligt och tycka att hela händelsen är så hemsk gör så ont i en. 

Det är tur att vi sov hemma hos farmor så att vi kunde hjälpas åt hon och jag. 

Efter en och en halv timme verkade det lugna ner sig och jag vågade släppa bort Mill från knät i vår sittande position på golvet till sängen. 
Han fick sova bredvid mig resten av natten. M sov gott men min skräck för att han skulle fortsätta spy var brutal. Sov lätt som en fjäder, minsta lilla ljud han gjorde eller minsta lilla rörelse satte jag mig upp och höll på att slita upp även honom. 


Min älskade finaste du

Medan jag fortsatte hålla koll på M fick farmor lägga P i sin säng och hålla koll på henne ifall även hon skulle dra igång. 


Men vi klarade oss natten igenom och nu är allting som det alltid varit. 
M är uppe och springer, öser i sig frukost och är hur glad som helst. 

De har dagen till ära plockat på sig klänningar, något som båda två absolut älskar. 

Att snurra så kjolen svänger ut är det bästa. 



Dessutom hinner vi även med att mysa lite. 


Jag hoppas hoppas hoppas för mitt liv att M är bra nu, att det inte blir något mer av det här och att vi andra slipper undan vad det nu är som har drabbat M. 

Vi som skulle ha en mysig bra helg med bus och utflykter hos farmor får nu avvakta och se om vi ens vågar lämna huset idag.