Svart på vitt

Att driva företag visste vi från början att det inte skulle vara lätt,
valet i att vara två som startar ett företag ihop var aktivt, vi visste att två gör det lättare att bråka, men å andra sidan så har man något att luta sig emot.
Det är inte lätt, det är hemskt, stressfullt, irriterande, uttröttande och livsförödande.
Men dessa bitar betyder inte ett skit mot den lycka och energi vi känner och får när allt går som det ska, när vi inser hur långt vi faktiskt har kommit och hur mycket längre vi kan komma om vi lägger våra kort rätt.

Nackdelen med att driva företag är all privata tid man förlorar, eller all arbetstid man förlorar för att man lägger den på det privata livet istället. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig utan att det ska låta så fel.

Driver man företag är det allt man vill, man vill helst sova på jobbet med telefonen i handen, tyvärr funkar inte detta.
Har man familj vill man inget annat än att vara hemma, ha semester, skratta leka, bråka och älska. Man vill aldrig lämna hemmet.

Hur fungerar det då när man gör båda?
Hemma har jag min fantastiska man T och våra underbara barn, jag vill för allt i livet inte åsidosätta dem, jag vill inte missa dem och jag vill vara med dem jämt.
På jobbet har jag min bror, han som jag har hatat och älskat och halvt velat hugga huvudet av för att han inte gör som jag säger med företaget, eller för att vi vill så lika men ta oss dit på olika sätt.
Varje gång han är kvar på jobbet och jag åker hem mår jag dåligt, varje gång han jobbar en helg och jag sitter hemma känner jag mig hemsk.
Varje gång jag blir kvar på jobbet och inte åker hem direkt känner jag mig som världens sämsta fru och mamma, varje gång jag missar barnen när jag kommer hem från jobbet för att de sover vill jag bara krypa ihop och skrika.
Varje gång jag ringer och säger att jag kommer bli sen och hör min mans besvikna röst i andra änden funderar jag på vad i helvete jag håller på med.

Hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än prioriterar känns det som jag sviker något och inte är tillräcklig.

När kommer man komma till den punken att man räcker till hemma men ändå jobbar tillräckligt?
Eller kommer jag hålla på såhär tills antingen företaget går om kull, min bror kastar ut mig, tills mina barn inte vet vem jag är, eller min man tröttnar och lämnar mig.

Och ni som nu tänker att jag är dum i huvudet, undrar hur jag ens kan ställa företaget mot familjen, till er vill jag bara säga att ni kan inte komma med något mot argument, för ni kommer aldrig aldrig aldrig förstå om ni inte har eller har haft det jag och min bror har. Man kommer aldrig förstå fören den dagen man känner sådan passion och vilja för det man gör på sitt jobb som vi gör.
En ''vanlig'' anställd kommer aldrig förstå. Att tycka om sitt jobb, hata sitt jobb eller älska sitt jobb kommer ändå aldrig vara i närheten av det jag och R har. Det vi gör.

Självklart är min familj viktigare än något annat, men jobbet är vad jag vill med mitt liv, borde man inte då få båda delarna att gå ihop?

 
 
 

Barbie

Kommentera här: