Att leva utan minne. Del 1

Jag har ett problem.
 
 

Nej okej det är inte så illa som det låter,
Jag är inte sjuk och ni kommer inte få läsa någon tragisk historia,
besvikna nu?

Nej det är såhär, jag kan fan aldrig komma ihåg något, det ligger på den nivån att det för det mesta förstör för mig själv men de i min omgivning får även utstå det.
Händelsen jag tänker skriva om nu har däremot bara drabbat mig själv, och jag blir så jävla irriterad.
Jag menar hur svårt kan det va?

Såhär va. Det bestämdes igår innan jag slutade jobbet att jag skulle på morgonen åka till Linköping och hämta lite sten, företaget öppnar inte fören 07.00. Vilket skulle resultera i att jag skulle få sova nästan en timme längre.
Smutt!

Men vad gör jag? Jo går upp som vanligt mellan 04.45 & 05.00, äter frukost och sätter mig i bilen, lägger telefonen, matlåda och allt annat skit på sätet bredvid mig och börjar min resa på 10 mil mot jobbet. Men vad händer just denna morgon? Jo min telefon väljer att vara väldigt glidvänlig idag och i en vänstersväng väljer den att ta en jävla fart och glida av sätet till höger, alltså hamnar telefonen mellan sätet och dörren, motsatt sida till vart i bilen jag befinner mig.
Jag lade inte så mycket tid eller energi på det utan fortsätter köra med en tanke i mitt huvud om att jag hör ju när någon ringer, är det viktigt så ringer dem. Då får jag stanna och ta upp telefonen.
So far so good.

Men R väljer att påminna mig om stenen via meddelande.
Jag ser inte,läser inte.
Ca. 06.30 när jag har knappt 2 km kvar till jobbet väljer han att ringa. Jag tänker att han skall härja på mig om att jag är några minuter sen, stannar tar fram telefonen och skriver vart jag är. 
Får till svar '' Linköping då?''

Helvete..
kuk..

JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET!

Detta resulterar i att jag får vända bilen, och styra min färd tillbaka till Linköping. Jag är på plats ca 07.05 plockar på mig stenen och åker tillbaka.

Sammanfattning av början på dagen:
Jag är dum i huvudet
Jag är dum i huvudet
Jag är dum i huvudet
Jag kunde ha fått sova en timme längre
Jag kunde ha kört ca. 8 mil mindre
Jag är dum i huvudet.



Barbie
     Borde bli en elefant 

Försäljare

Ett flertalet gånger i veckan blir både jag och Rasmus nedringda av försäljare. 
Rasmus är av den snälla kalibern där han har svårt att säga nej. Alltså slutar alltid hans samtal med att han skickar dem vidare till mig och ger då mig uppdraget att säga nej. 

Vilket gör att det låter såhär, 
Försäljare : hej jag pratade precis med din kollega Rasmus där han sa att jag skulle ringa till dig då det är du som bestämmer och går igenom våra erbjudanden. 
Jag : ja men vad kul, nu är det så att Rasmus är en person som är alldeles för snäll och har väldigt svårt att säga nej, så såfort han inte är intresserad skickar han er till mig så jag får säga nej istället. 

Försäljare 0 - 1 Emelie 

Nästa senario lät såhär, 
Försäljare: vi erbjuder en tjänst där alla försäljare som ringer till er kopplas vidare till oss så tar vi hand om dem åt er så slipper ni förlora tid och tacka nej. ( ja jag förkortade väldigt mycket ) 
Jag : men jag har inga som helst problem att prata med försäljare och ännu mindre problem med att säga nej vilket du snabbt kommer märka om du fortsätter. 
Försäljare: okej då får jag önska dig en trevlig dag. 

Försäljare 0 - 2 Emelie


Barbie 

Svart på vitt

Att driva företag visste vi från början att det inte skulle vara lätt,
valet i att vara två som startar ett företag ihop var aktivt, vi visste att två gör det lättare att bråka, men å andra sidan så har man något att luta sig emot.
Det är inte lätt, det är hemskt, stressfullt, irriterande, uttröttande och livsförödande.
Men dessa bitar betyder inte ett skit mot den lycka och energi vi känner och får när allt går som det ska, när vi inser hur långt vi faktiskt har kommit och hur mycket längre vi kan komma om vi lägger våra kort rätt.

Nackdelen med att driva företag är all privata tid man förlorar, eller all arbetstid man förlorar för att man lägger den på det privata livet istället. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig utan att det ska låta så fel.

Driver man företag är det allt man vill, man vill helst sova på jobbet med telefonen i handen, tyvärr funkar inte detta.
Har man familj vill man inget annat än att vara hemma, ha semester, skratta leka, bråka och älska. Man vill aldrig lämna hemmet.

Hur fungerar det då när man gör båda?
Hemma har jag min fantastiska man T och våra underbara barn, jag vill för allt i livet inte åsidosätta dem, jag vill inte missa dem och jag vill vara med dem jämt.
På jobbet har jag min bror, han som jag har hatat och älskat och halvt velat hugga huvudet av för att han inte gör som jag säger med företaget, eller för att vi vill så lika men ta oss dit på olika sätt.
Varje gång han är kvar på jobbet och jag åker hem mår jag dåligt, varje gång han jobbar en helg och jag sitter hemma känner jag mig hemsk.
Varje gång jag blir kvar på jobbet och inte åker hem direkt känner jag mig som världens sämsta fru och mamma, varje gång jag missar barnen när jag kommer hem från jobbet för att de sover vill jag bara krypa ihop och skrika.
Varje gång jag ringer och säger att jag kommer bli sen och hör min mans besvikna röst i andra änden funderar jag på vad i helvete jag håller på med.

Hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än prioriterar känns det som jag sviker något och inte är tillräcklig.

När kommer man komma till den punken att man räcker till hemma men ändå jobbar tillräckligt?
Eller kommer jag hålla på såhär tills antingen företaget går om kull, min bror kastar ut mig, tills mina barn inte vet vem jag är, eller min man tröttnar och lämnar mig.

Och ni som nu tänker att jag är dum i huvudet, undrar hur jag ens kan ställa företaget mot familjen, till er vill jag bara säga att ni kan inte komma med något mot argument, för ni kommer aldrig aldrig aldrig förstå om ni inte har eller har haft det jag och min bror har. Man kommer aldrig förstå fören den dagen man känner sådan passion och vilja för det man gör på sitt jobb som vi gör.
En ''vanlig'' anställd kommer aldrig förstå. Att tycka om sitt jobb, hata sitt jobb eller älska sitt jobb kommer ändå aldrig vara i närheten av det jag och R har. Det vi gör.

Självklart är min familj viktigare än något annat, men jobbet är vad jag vill med mitt liv, borde man inte då få båda delarna att gå ihop?

 
 
 

Barbie