Historien om Sara

Mitt inlägg som gjorde igår har idag delats på expressen debatts Fb-sida. Vilket är otroligt rolig och kul att få bekräftelsen på att jag skriver om saker som väcker en debatt och känslor hos folk.
Det är precis det jag vill göra, skapa en diskussion och få folk att tänka till.

Historien om Sara är som jag skrev tidigare en sann historia där namnet på personen har bytts ut.

Jag vill med den historien få fram hur många vuxna agerar i frågorna om mobbning, hur de ställer sig till försvar när det dyker upp en fråga om att deras barn är med i tumult på skolan. Eller ännu värre, hur det dyker upp ett påstående om att deras barn skulle vara mobbaren.
Jag förstår att alla föräldrar tror endast bra om sina barn, att just ditt barn är det bästa och
aldrig skulle vara elak.
Självklart!
Men kolla på båda exemplen ur historien om Sara.
Båda föräldrarna ställer sig i direkt försvar om att deras barn skulle aldrig.
Vad sänder det för signaler till dess barn?
Hur ställer de frågan till sina barn?
En fråga som, ''
De påstår på skolan att du gör si och så, det är väl klart att du inte gör det?
Är det någon annan som är på dig i skolan? ''

Vad sänder det för signaler?
Att föräldern står på sitt barns sida och ställer en direkt jävig fråga som det för barnen bara finns ett sätt att svara på.
'' Nej det skulle jag aldrig men du skulle däremot höra vad Sara skriker till mig'' eller '' Nej det skulle jag aldrig men Sara skrek det här först''

Hur aggerar vi vuxna när barnen ser? Vad säger vi på tjejkvällen, parmiddagen, grabbhänget som barnen lyssnar på? Hur ställer vi frågorna direkt till dem när det väl är problem på skolan? Vad säger vi själva om '' det andra barnet'' och dess föräldrar? 

Den andra punkten jag vill med historien är ifrågasätta den sortens media inlägg till alla barn som har det svårt om att de inte är ensamma och om att livet blir bättre? 
Varför ser vi inte till att alla drar sitt strå till stacken och gör livet bättre direkt? 
Varför ska barnen behöva gå igenom skolan och veta att det blir bättre sen? 
Om 1 år? om 5 år? om 10 år? 
och egentligen är svaret både ja o nej, det blir bättre men inte bra, du kommer alltid minnas, känna, höra och tänka. undra om du duger, fundera på om du gör rätt och ännu värre hata dig själv för att du valt och skaffa barn och riskera att de får gå igenom samma skit som du en gång gjorde. 
 

Jag skulle kunna skriva mer detaljerat och berätta ännu tydligare hur det faktiskt gick till och vad mer som hände i historien om Sara, men det skulle större delen av er inte göra er besväret med att läsa igenom.

 
Länken till artikeln som lagts upp på expressen. 
 
http://www.expressen.se/debatt/nar-ska-vi-vuxna-inse-att-det-inte-ar-barnens-fel/
 
 
Barbie 
 

Kommentera här: